Första resan hem var en kluven upplevelse, visst rullar 1650kg landsväglok tungt och värdigt men med hostande turbo, ständigt sjunkande bromstryck och ett infernaliskt malande från bakvagnen så går ändå resan lite i moll. Till råga på allt så finns det ett för den tiden sofistikerat varningssystem med ljud och ljusvarning som drar igång varje gång man snuddar bromspedalen. I skydd av mörkret, med avstängd ABS (knapp på panelen) och beväpnad med en dunk bromsvätska så kom jag hem i alla fall.
Jag hoppas innerligt att det verkligen är ett bakhjulslager som maler och inte bakaxelklumpen, det första finns på Biltema, den andra lär spräcka alla budgetar. Ljudet ändrar dock karaktär och försvinner nästan helt i tvära högerkurvor men påverkas inte av gaspådrag så hoppet om lagret lever fortfarande i skrivande stund.
Motorn ger dock
förhoppningar trots läckaget mellan avgasrör och turbo. Ibland blixtrar den
till och när
den laddar så kommer jättehanden och kastar iväg bilen långt över tillåtna hastigheter.
Ljudet från
turbofemman är dock helmysigt, varvar man lite så får man ståpäls förutsatt
att man inte sitter i bilen, där
överröstas motorn helt av bakaxelns tjutande och visslandet från de två fönster
som inte går att
stänga helt. Det hörs överhuvudtaget inga missljud från motorn
och från följebilen rapporteras att det inte
syns minsta rökpuff i avgasröret så än lever hoppet om att återfinna merparten
av de ursprungliga 182
hästarna i hovstallet.
Naturligtvis
gjorde jag succe när jag kom hem till byn. Eftersom jag inte orkade flytta undan
de andra bilarna så ställde jag den på gatan utanför vår petiga granne. Med
tanke på att han muttrat över våra våra gamla bilar förut så var det lite otur
att larmet på prinsen gick igång när jag hunnit 10 meter bort. Det är den där
gamla typen där en nyckelbricka skall läggas mot rutan för att avaktivera larmet
så det tog en stund att kuta tillbaka till bilen och få tyst på den.
Åter en punkt att föra upp på att-göra-listan, naturligtvis
så stod det en rufsig siluett och kollade bakom gardinerna när jag förtvivlat
försökte stänga av larmet, det kunde ha börjat bättre.
Det som måste göras
nu är i första hand att
-laga elhissarna
(Okul när det regnar in i bilen)
-fixa bromsläckaget (Hoppas jag slipper doktorera
på ABS...)
-byta bakhjulslager (Jippii, nu får jag använda
hydraulpressen igen!)
-gräva mig ner i motorummet och dra fast turbon. Måhända är
det dags att lära sig svetsa gjutjärn...
-besiktiga vraket
Saker som bör göras är att ta ett tag med rubbing/lackrengöring & vax för att åtminstone på kort sikt få den att se ut som riktig bil, det skulle samla pluspoäng hos frun om inte annat. Rosten är inte så akut men jag bör åtminstone köra lite stålborste på trösklarna och på den rostiga dörren. Det är rätt kul att se att de tre hela dörrarna är fullständigt rostfria fortfarande. Överhuvudtaget så är bilen fri från kryprost i veck och skarvar, något som man får tacka helförzinkningen för (kom 1986).
Inför vintern skall jag låta blästra & svartlacka de medföljande plåtfälgarna och flytta över de fräscha vinterdäcken dit. Då blir den nästan en riktig sleeper om det inte vore för att fronten är annorlunda och att elbakrutan formar ordet 'quattro' i nederkant.
/Per